Har på senare år genom arbetet fått inblick i kommunens olika verksamhetsområden vilket är intressant då jag får en större förståelse för de utmaningar som olika verksamheter står inför. Det kan vara allt från pensionsavgångar, ökade behov, förändringar i samhällsstruktur etc. Oavsett organisatoriska eller strukturella utmaningar tycker jag att
den största och viktigaste utmaningen i relationsnära arbeten är att ha engagerad personal som är på jobbet för att de
vill vara där! (Tycker vi ska gräva mer i viljan och aldrig underskatta den...). Detta gäller oavsett om du arbetar med svårt sjuka människor, unga eller gamla med funktionshinder, personer som behöver stöd i vardagen, små parvlar som tillbringar sina första gående steg på en förskola, pojken eller flickan på "6-års" med stora ögon som gör sitt första år i en lång bana av skolår eller skolungdomen som det antingen går alldeles förträffligt för alternativt som har väldigt svårt att hänga med. Att alla dessa individer har personal omkring sig som är på arbetet för att de
vill vara det, att de fortfarande känner lust och engagemang för arbetet, att de vill utvecklas i jobbet och plocka fram sina styrkor och utveckla sina eventuella begränsande områden - det är en verklig utmaning! Självfallet tror jag inte att man som homo sapiens kan känna "tjoho, va kul" varje dag, året om och det är just därför kollegor är så viktiga så att man kan släppa ut lite hos dessa när behov uppstår (tack Anna m.fl för hanterande av mina utsläpp).
Förstår att våra förutsättningar ser olika ut men det är jäkligt viktigt att inse konsekvenserna av ett förhållningssätt som inte präglas av en vilja och motivation att vara där man är i arbetslivet. Personen som är i stort behov av stöd i vardagen har rätt till att få just det stöd den behöver och den unga flickan eller pojken har rätt att få bästa förutsättningar till lust till skolarbete osv.
Vad gör man då när dessa viktiga personer inte upplevs ha ovanstående beskrivna inställning och man har en anhörig, ett barn eller någon annan i sin närhet som blir föremål för i mina ögon ett bristande förhållningssätt. Inom många av våra verksamheter tror jag tyvärr att klagomål ej läggs fram pga rädsla eller ren och skär feghet. Tyvärr är det nog så att där det finns ett beroendeförhållande (tänker främst på vård och omsorg samt skola) så finns en risk för rädsla för repressalier och det är verkligen något som hämmar kvalitetsutvecklingen. Det gäller väl också att inte blanda ihop sitt eget bristande mod med feghet för det är lättare att låta bli än att agera. Tänk om vi istället möttes av så lite prestige som möjligt och vågade/kunde lyfta våra frågor mellan och inom olika professioner så att vi kan få förklarat hur den andre tänker, eventuellt öppna upp för andra perspektiv, förstå vilken bakgrund personer fattar sina beslut på och vilka värderingar som styr förhållningssätt och "strategier".
Även om jag själv huvudsakligen arbetar inom sektorn vård och omsorg kan jag privat mest relatera till skolan i dessa frågor och vi har här haft otroligt "tur" från att barnen började på två olika förskolor, till att de idag går på 6-års respektive åk 3. Blir glad och tacksam när de kommer hem och berättar om kramar och omtanke "från fröken" eller när man upptäcker att de på olika sätt är sedda, får handledning och vägledning när de behöver hjälp på livets väg! Nåväl... nu ska jag fokusera på nåt helt annat och planera vidare inför morgondagens firande av sonens 7-årsdag!
