Hade en eftermiddag med bland annat kunskapsutbyte mellan kollegor i vår "del av organisationen". Intressanta diskussioner om både det ena och det andra. Vad är ok att skriva som anställd (i vilken organisation som helst) på sociala medier, hur långt sträcker sig yttrandefritheten (långt vill jag påpeka) och var går lojalitetsgränsen samt sekretessen. Jätteintressant faktiskt och vi kan ju se ett antal fall i vårt land där man märker att gränslinjen för enskilda individer inte varit helt klar. Dessa sociala medier fanns ju inte när "vi var små" så det klart att vi behöver "fostras in" även när det gäller dem. Försöker följa tonen i ett av de sociala medier där dottern med kompisar befinner sig och är faktiskt imponerad. De är väldigt fina mot varandra. Respekt och uppmuntran är det som förmedlas, kul.
Däremot har jag svårt för några uttryck som vi svänger oss med bl. a i de sociala medierna, stora som små, nuförtiden. Det är "finaste/bästa" etc. Att någon beskrivs som go eller fin är ju en sak. Men när det beskrivs som att jag varit med "finaste Sara" etc så väcks andra tankar. Vad är de andra då liksom... Kanske är för gammalmodig och tänker på orden i dess ursprungliga form, dvs i jämförelsen med annat/andra. Hm, detta uttryck har blivit så vedertaget, så snabbt. Kanske har att göra med att vi strävar efter att ha det bäst hela tiden istället för att vara alldeles förträffligt nöjda och njuta av den tid och de stunder vi har det bra. Kanske tappade jag er där, kanske inte.
![]() |
| En fin himmelbild. Kanske inte den finaste, men helt ok :-) |





