Ibland tycker jag det är lite så. Skuggigt när det klämmer lite på olika håll, ljuset kommer åter, det blir mörkt och kanske lite bekymmersamt på livets väg och sedan... sedan får man något att glädjas åt igen och ljuset kommer och så går det som "för runt". Ganska snabba skeenden kan det vara. Inte så dramatiskt utan det bara sker. Den analytiska personligheten kanske gör en tankestudie av läget. Mer eller mindre krass sådan.
Vill ha en balans av delarna i livet. Svårt att beskriva och det blir lätt en "inte"-beskrivning. Vill inte vara en ytlig person, inte dras iväg i känslostormar hela tiden vilket kan tära och inte alltid nära, inte dra allting till personliga vendettor, inte tänka framgång/bakgång (eller vad motsvarigheten nu kan heta), vill inte ha prestige. Vill däremot det andra. Kommer kämpa för det andra. Vet vad jag känner är rätt men tror inte jag kan beskriva det. Vet att det har att göra med respekt, värdighet, öppenhet, tillit, äkta öppenhet förresten och bomull. Bomull igen. Bomullen som spärr för det onda, för det hårda, som en dämpare, som något som håller om.
Det är bara en helt vanlig onsdag. Inget märkvärdigt. Inget konstigt. Det är bara livet. Som vanligt.