Från det ena till det andra

Har landat i soffan efter två dagars internat. Under sådana här dagar så blir det om allt går väl hög grad av koncentration och fokus vilket gör att det uppstår en viss tomhet när man säger hejdå till deltagarna. Det är också i det ögonblicket "rannsakningen" börjar; bidde det bra, vad gav detta, hur fortsätter vi? Påminner vid avslutad dag mig själv att stänga den "mentala dörren" och koppla bort, låta tankarna landa och detta gjorde jag idag genom att raskt sjunka ner i badkaret här hemma med riktigt hett vatten. Det funkade rätt bra och nu ser jag istället fram mot soffkväll, bara vara och njuta av ett återseende med Greys ;))

Men det är ju inte bara bad och tv som gör det lätt att koppla bort "det man nyss varit så i". Att ha samtal på kvällskvisten med sonen huruvida gossedjuren lever eller inte om om de bara talar tyst eller ... Själv var jag i hans ålder helt övertygad om att (gosse)djuren hörde och förstod det man sade och jag minns fortfarande hur jag på Tempo här i stan hade oerhört svårt att förklara för min vuxna omgivning vilket av gossedjuren i korgen jag önskade få eftersom de övriga kunde bli ledsna. Nu är alltså ett av barnen i samma åldersfas men verkar vara lite mer "krass" än jag var. Fick nyss höra "...han ligger ju här bredvid mig och sover aldrig för han ligger still med öppna ögon och då kan han ju inte vara levande...". Ska jag vara riktigt ärlig (skämtar inte) så tänker jag att sånt där vet man faktiskt aldrig. Vem är jag som enkel homo sapiens att säga att ett gossedjur inte har en själ, ett liv av något slag?! Har nog sett för mycket Anki (och Pytte)...

En hund som verkligen vill sova i sängen på internatet...

...på de fina vita lakanen tycker han att han hör hemma!

Gossedjuren som vi har våra funderingar kring; fr. vänster "Festis", "Bubblan" och 

den lille ovanpå som var huvudperson i dialogen ikväll  heter "Sälis".