En dag full av innebandy är nu till ända. Sonen och dottern hade matcher samtidigt i två olika delar av staden. Det är skönt att barnen blir större och klarar sig själva mer vad gäller påklädning, fixande och donande. Också roligt förstås att kunna ha en annan form av dialog än för några år sedan. En annan förändring när barnen blir större är ju just att aktiviteterna blir fler. Vi föräldrar ska vara involverade, sälja saker, sitta i sekretariat, fixa fika osv. Så har det väl alltid varit misstänker jag och det är kul att barnen har viljan och intresset att spela och röra sig. Många av sonens kompisar spelar även hockey. Vi har sagt NEJ-NEJ-NEJ, du får inte! Kanske inte precis så men budskapet är klart från oss; hockey blir det inte. Det ska ju vara roligt även för de vuxna och det finns en gräns även om jag förstått att den ser olika ut för olika familjer.
Är ganska full av beundran för alla föräldrar som vi möter helg efter helg, vardag efter vardag. Som peppar och coachar dessa unga och skapar lust och vilja för idrotten och lagspelandet. Idag när sonen stått i mål i den sista matchen som de förlorade rätt stort så var han rätt bedrövad. En av hans 7-åriga kompisar som har värsta vinnarskallen går förbi honom. Ger han en liten kram som tröst för att visa, bra jobbat! Så himla fint och rätt. Man blir glad av att se killar i den åldern peppa varandra, inte sänka varandra utan bara höja varandra. Se tränare som inte toppar utan som ser till att även den "som är i en annan värld" får spela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar