Skäms varenda morgon för att jag är så himla lik Alfons. Har lovat mig själv att jag ska kliva upp i ottan och gå långpromenad. Men "Hallå" kanske ni tänker, "Hur svårt kan det va? Det är ju bara att kliva upp, vara lite vuxen" typ. Men så enkelt är det inte för här kommer Alfons Åberg-syndromet in i bildet; jag ska bara.......sova lite till. Det går inte. Det är helt jä-la omöjligt att komma sig upp ur sängen. Helst nu när vi bytt madrasser och det är så underbart, ljuvligt fantastiskt att få snooza lite till. Vårtröttheten har kommit som ett "katjong i huvudet". Skitsnack. Det är nog inte vårtrötthet på morgonen förresten. Den bästa tiden på dygnet är för mig kl. 22-23.30. Då är jag som bäst. Synd att ingen märker när jag är "mitt bästa jag" men då ni... :) Detta innebär att den sämsta tiden är tiden fram till kl. 07.10. Börjar ana oråd, börjar ana ett sammanhang. Hm.
En morgon var jag och maken uppe kl.06.00 och gick en långpromenad. Fåglarna kvittrade, vi var nästan först uppe i kvarteret och det var lugnt och stilla och så himla skönt. Jag var pigg hela den dagen vill jag minnas. Kanske helt enkelt måste ändra målsättning. En morgon per år eller en morgon per månad är ju inte heller så tokigt, eller?!
 |
| Inte så himla olikt faktiskt... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar